VILKET VÄDER!!!! Men barnen gillar det i varjefall.
Nu räcker det med snö tycker jag, vill så gärna att vårsolen skall titta fram.


August var inte lika glad som de större killarna, han tyckte att det var otäckt när det snöade in i ansiktet. hmmm

Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att veta att man inte kommer att få uppleva barnens nästa födelsedag, eller den ångest man skulle känna att lillebror kankse inte skulle komma ihåg sin mamma..... eller att man inte får finnas där när grabbarna gör illa sig eller när de stolta och vunnit en fotbollsmatch.
Bara vardagliga saker som man tar för givet. Nä man skall nog tänka sig för. Det konstiga är att man varit i en likande situation, när maken insjuknade i cancer för snart 5 år sedan , det var 2 jobbig år innan vi visste hur det skulle gå, många turer till sjukhuset med tuffa cellgiftsbehandlingar och en långrad strålbehandlingar, men nu ser allt ut att gått vägen och vardagslunken har infunnit sig igen.
Man är tillbaka igen, visst finns där en oro så fort de där sjukhus kuverten dimper ned i lådan eller om förkylningen inte vill gå över, och detta eviga hostande, men det är tydligen skador på lungorna efter strålningen, men visst finns där en oro.... men samtidigt har man hittat tillbaka till vardagen med lite gnat och tjat så man får sig åter en tankeställare när man läser om Sabina.
Ta vara på "nuet", men vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda.....